Besvikelse
Jag är arg. Arg och besviken på mig själv. Så arg och besviken så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så första inlägget på den här bloggen får bli någoting negativt och tråkigt, men jag måste få skriva av mig. Det brukar kännas bättre då.
Gick upp runt sju idag, då jag började jobba åtta. Jobbade till fyra och åkte hem, sov en timme ungefär. Frida hade Exie idag så jag behövde inte åka till stallet. Vid åtta hämtade jag Victoria på Ica där hon jobbar, och så åkte vi till NW Backaplan. Planen var att träna armar/bröst/axlar, men det blev världens sämsta gympass. Satt och grubblade över hur jag ska göra med en kär vän till mig istället, för den relation vi har nu är inte hållbar.
"Vi har nått en punkt där vi satsar allt eller bryter helt" - Anton Kristiansson
Försökte få lite svar av Victoria om hur jag ska göra, men hon var inte så intresserad av mina problem, vilket jag egentligen kan förstå för detta är egentligen rent ut samt jättelöjligt. Ändå gör det så himla ont.
Så ja, jag gav upp och åkte hem. Tillbaka i min säng, lyssnar på favoritlistan ">Right now? No hard feelings here<" och önskar att det verkligen vore så men så är det inte för tillfället. Jag måste komma till ett beslut men det är alldeles för komplicerat just nu.
Tänker att jag inte behöver äta någon middag idag, åt senast för 9 timmar men vill verkligen inte äta även om jag är hungrig. Kanske är detta någon slags hämnd mot mig själv för att träningen gick så dåligt och att jag har sabbat min relation till en av mina favoritpersoner i hela världen. Jag hatar verkligen att vara ovän med mig själv.
Imorgon är en ny dag.
Den kommer att bli bättre. Avslutar med ett citat från en av mina favoritfilmer, Endless Love.
“Time helps. It is slow and painful but it works. Talking helps, going out with other people, seeing friends and she’ll be like a book you read long time ago. If it’s meant to be there will be again and if it’s not, you will wake up one day and realize that you haven’t thought of her once. And then you will be free"